Här återfinns min blogg nu.

Ekomuppen

Ingen jävel ska lägga reklam i min blogg och sen kräva pengar för att ta bort den!

Jag kommer att flytta min blogg så fort jag får en stund att sätta mig och mickla med det.

Toligen flyttar jag till WordPress.

Jag slänger in en länk så fort jag är färdig.

Idag har jag tillverkat tvål.

Det var kul.

Det kommer att bli ännu roligare när jag får in snitsen och framför allt planerar ordentligt och ser till att samla ihop och ta med mig alla ingridienter jag vill ha i.

Det här är definitivt något jag riskerar att snöa in på.

Såhär nere är jag sällan.

Jag har tänkt och tänkt på något positivt att skriva, men det vill sig inte.

De senaste veckorna har det varit en del politiskt prat.

Jag har diskuterat med flera olika personer och fått veta allt möjligt som jag inte kände till. Jag har ibland lyssnat på när andra diskuterat utan att säga något själv.

Jag har läst en del böcker och tidningar.

Det är bara elände.

Kapitalism, girighet, mutor, utsugning, bedrägeri, rättsröta, människohandel, slaveri, svågerpolitik, inkompetens, maktmissbruk, justitiemord, rasism, förföjlelse, hot, utpressning, dumhet, idioti, egoism, människoförakt, snikenhet, mord, folkmord, massmord, underlåtenhet, miljöförstöring, förgiftning...

Jag skulle kunna fortsätta listan ännu längre, men jag mår för illa.

Jag har förlorat tron på allt.

När det gäller politik är jag väldigt cynisk och jag vet om det.

Det var därför ett medvetet val att låta bloggen fokusera på de små positiva sakerna. Det jag hittar omkring mig. Det jag själv kan göra. Det andra gör. Och lyfta fram det.

Just nu kan jag bara inte.

Jag har inget hopp.

Är inne i en bokperiod.

Igår när jag satt i ljustrummet läste jag ut Fogelströms "Vita bergens barn".

Sen åkte jag hem och VAB-ade och läste "Mordet på Olof Palme" av Thomas Kanger. Jag läste hela boken från pärm till pärm.

Den har jag mycket att säga om. Men inte nu.

Idag påbörjade jag en Wodehouse - en av mina favoritförfattare. "Pengar till skänks" heter den här. Vansinnigt underhållande och en ren njutning att läsa.

Och framför allt behöver jag den efter att ha läst allvarligare böcker. Jag engagerar mig så oerhört i det jag läser och handlar det om fattigdom, orättvisor och rättsröta kan jag verkligen behöva något kul efteråt.

Jag har redan sagt att jag vill skriva någon sorts "recention" / utvärdering av de böcker jag läser.

Nu tar det dock emot, trots att jag fortfarande vill.

Jag vet inte vad jag ska skriva.

Hur gör man?

Funderar på att läsa ett par bokbloggar som inspiration.

Jag vet att i alla fall Gealach har en.

I morse skulle jag till ljusrummet som vanligt.

Jag brukar ta med en termosmugg och lite mjölk till kaffet.

Vattenkokare och pulverkaffe (eko och reko) finns i rummet. I morse hade jag ingen mjölk att ta med. Så jag tog min termosmugg och gick.

Jag bor mitt emellan två tunnelbanestationer.

När jag ska någonstans går jag till den station som ändå ligger på väg åt rätt håll så att säga. Men idag gick jag till stationen åt "fel" håll.

Där finns nämligen ett litet kafé av typen hål i väggen och de har satsat på ett genomgående ekologiskt sortiment.

Det kändes riktigt bra efteråt att ha gjort den lilla extra ansträngningen.

Och så hämtade jag cykeln. :-D

Överlycklig cyklade jag hemåt och tyckte jag flög fram på cykelbanan.

Jag återkommer om fler projekt gällande min cykel. Var lugna för det.

Jag tjatar öronen av folk om min cykel.

Hej så länge.

Pling, pling!

Vill bara tipsa om min favvoblogg just nu;

Fröken Tekannas äventyr

Jag var på en cykelverkstad förra veckan och diskuterade hjulbyte och den verkstaden hade ganska lång väntetid.

I går när jag komfrån ljusterapin passade jag på att gå in i en cykelaffär / verkstad som ligger ett stenkast därifrån.

Fick beskedet: "Ja, vi har det hemma och vi är inte fullbokade. Du kan lämna in den nu med en gång."

Himmel!

Det var nästan så jag ville ropa "Nej, hjälp, stopp, vänta; jag hänger inte med!"

I stället kom vi överens om nästa dag, då var det inte heller fullbokat.

Så i morse efter ljusrumssittningen lämnade jag in cykeln och i morgon efter ljusbehandlingen ska jag hämta den.

Då har den framlyse och baklyse som drivs med dynamonav.

Navet sitter i framhjulet och till skillnad mot en sån där dynamo som ligger mot fälgen ger ett dynamonav nästan inget motstånd alls.

Nu kommer jag äntligen att kunna cykla även när det är mörkt.

Förra veckan åkte jag till gymmet och tänkte att "det kommer att vara mörkt när jag ska hem, men jag chansar".

Jovisst, det gick bra. Jag kom undan med det och jag kom hem. Men jag kände mig som en tungt kriminell gangster och tänkte "Hjälp, alla kommer att vara skitförbannade och hata mig. Cyklister och bilister kommer att gå samman och ge mig gängspö!"

Aldrig mer cykla utan lyse!

Så vill jag inte känna mig igen!

Såhär blev "pumpagubben" som min dotter och jag gjorde.

Vi tog inspiration av en squig.

 

Nu skulle jag bara ha styrketränat i dag också (pumpat), så hade dagen varit fullpumpad. (Förlåt! Jag kan visst inte låta bli - jag är för trött.)

Jag ska skriva ett inlägg om de olika pumpamaträtterna också.

Och om cykeln.

Det är mycket pumpa nu.

För en timme sedan tog jag kort på den blivande middagen.  

Nu ligger innehållet och kokar i en gryta tillsammans med lite andra ingridienter.

Förhoppningen är att pumpaköttet ska räcka till en paj och en kaka också. Den ena av dem blir det definitivt.

Dotter och jag planerar att göra en Halloween-pumpa av skalet.

Apropå pumpa så var jag tvungen att stanna och pumpa båda cykeldäcken på väg hem idag.

(Ja, den var dålig)

Har just ätit en portion "glass".

 

Jag hittade ett recept i René Voltairs kokbok "Peace, Love and Food"

• Skala två bananer - ekologiska och rättvisemärkta
• Lägg i frysen över natten
• Ta ut och låt tina några minuter
• Kör i mixer med en matsked ekologisk och rättvisemärkt kakao
• Servera direkt, ev. med hackade hasselnötter

Glassen går inte att spara.

Det blev till och med godare än jag hade väntat mig.

Som chokladmjukglass ungefär.

Eftersom jag äter ganska mycket glass *rodnar*, funderar jag på att byta till den här.

Kanske äta vanlig glass bara ibland.

Visa ledarskap, Sverige

skriver Caroline Matsson, projektledare på GlobalFOKUS, på Debatt-sidan i Ordfront magasin 4/2009

I debattartikeln står bland annat:

"Enligt forskning från Stockholm Environment Institute behöver vi i den rika världen, i EU och G8, minska världens samlade utsläpp med motsvande över 100 procent av våra egna redan till 2020 för att världen  ska ha en chans att nå rimliga nivåer. Detta för att vissa utvecklingsländer under en kortare tid måste få öka sin energiförbrukning och därigenom sina utsläpp, för att lyfta sin befolkning ur fattigdom.

Över hundraprocentiga utsläppsminskningar låter snudd på omöjligt, och som att det kräver enorma investeringar. Men nu är tiden sådan att det krävs av oss att vi gör det snudd på omöjliga. Och genom att vidta kraftiga åtgärder på hemmaplan i kombination med massiva satsningar även i andra länder är det omöjliga faktiskt möjligt."

Hon menar vidare att det är dags att de länder som uppnått tillräcklig standard för sina innevånare nu tar ansvar för att utvecklingen förs vidare och nu med fokus på miljön. Vi som så att säga har resurserna.

Att vi ska vara föregångsländer och ta den lejonpart av det globala miljöansvar som vi faktiskt klarar av att ta i stället för att cyniskt kräva samma ansvar av utvecklingsländerna och i och med det förvägra dem rätten till den utveckling vi själva har tagit när det passat oss.

Äntligen skriver någon det jag tänker dagligen.

Det måste hända något nu!

Vi måste, måste, måste!!!

Det spelar ingen roll att det är "omöjligt", vi måste i alla fall.

Hur vet förresten de som säger att det är omöjligt att så är fallet? Har de kommit fram till det genom empiriska studier?

Nej, jag trodde inte det!

Problemet är som alltid: Hur?

Jag har inget svar. Då skulle jag sitta i Bryssel eller på något World Summit Meeting och förändra - inte i Bromma och blogga.

Men jag tror inte att man kan lägga allt ansvar på konsumenten - att vi genom våra val av produkter och tjänster ska få bort det dåliga och lyfta fram det bra.

Det räcker inte.

Men hur löser man det på det politiska planet?

Förbud får ofta effekten att människor lägger energi på att hitta smitvägar runt dem. Men kanske måste vi ha dem...

Morötter i stället för piskor? Kan funka...

Men framförallt tror jag att de internationella multiföretagens orimligt stora makt måste brytas.

När jag tänker på det här förlorar jag ofta hoppet.

Jag tänker ibland att jag skulle vilja engagera mig mer inom det politiska, men hindras ofta av att jag blir för arg.

Jag blir så arg att jag inte mår bra.

Och som någon sa till mig: "Det ligger någonting i vad du säger; inom politiken har man mer nytta av tålamod än av passion"

Samtidigt kan jag känna hopp.

Nu, när jag läser Per Anders Fogelströms böcker inser jag hur mycket som har hänt med människors situation.

Många arbetare i 1700-talets Sverige hade en omänsklig tillvaro som vi idag har svårt att ens föreställa oss.

Men människor kämpade. Krävde förändring. Förlorade, men reste sig igen.

Många gånger var försöken taffliga, ledde till rakt motsatt resultat och splittringar mellan dem som borde hålla ihop. Men ändå kom förändringarna så småningom.

Det kan ge mig hopp.

Miljörörelsen är igång. Miljökämparna jobbar, skriker, kämpar.

Precis som stenskredet går det till slut inte att stoppa längre.

Den kritiska massan.

Frågan är om vi hinner.

Nås den kritiska massan tillräckligt snart?

Caroline Matsson skriver vidare:

"Konsekvenserna av att inte agera är så enorma att vi helt enkelt inte har något annat val."

...men frågan är om ens det räcker...

Ett nytt foto.

Det var ett tag sedan det senaste, så för att inte behöva utstå kroppsbestraffning... :)

Lite träslöjd:

 

• Två träskrin i ek med trägångjärn och sinkade hörn.
• 4-håls vävbrickor i alm
• 6-håls vävbrickor i bok
• Två stycken så kallade bandknivar i björk. Man använder dem att slå till inslaget med när man väver band.

För ett tag sedan var jag ju så himla duktig och skapade kategorin "Litteratur" och började skriva.

Sen gick det visst i stå.

Jag håller fortfarande på med Per Anders Fogelströms böcker.

Det var tur att jag inte störtade in till antikvariatet hals över huvud den där kvällen. När jag kom dit nästa dag - lördag - blev jag nämligen varse att de inte hade boken.

Nu pratar jag om Stockholms vad jag vet största antikvariat.

Inte bara det; de hade hyllmetrar av de andra delarena i serien. Nåja, metrar är att överdriva, men av "Vävarnas barn" och "Vita Bergens barn" garanterar jag att det fanns i alla fall mellan fem och tio exemplar vardera...men inte ett enda av "Krigens barn".

Bisarrt!

Än mer vrickat kändes det när jag i sista minuten före stängning störtade in på Stockholms stads Huvudbibliotek och där hittade flera band av del ett och tre...men ingen tvåa.

Spökar det eller!?

På måndagen skulle jag sedan åka till Telefonplan och köpa screentryckfärgen.

Då passade jag på att slinka i på biblioteket där.

Jag kom in och upptäckte att biblioteket är pyttelitet och förlorade hoppet. Upptäckte att samtlig skönlitteratur uppfyllde två hyll-längder - inte ens särskilt stora.

Jag blev i alla fall lite nyfiken och beslöt mig för att se om de överhuvudtaget hade några Fogelström. Tittade, såg inga, tänkte att "vad tusan F-delen är ju bara två hyllor; jag tittar igenom den en gång till".

Och där stod den!

Ja, biblioteket hade en enda Fogelstöm-bok inne...och det var just den jag letade efter!

Ibland verkar tillvaron ha humor.

Jag har tänkt skriva om böckerna också.

Så att säga recensera i all amatörmässighet (å andra sidan; vem gillar proffsrecensenter), men det får bli en annan gång.

Annars blir inlägget så långt. Och dessutom skulle jag komma för sent till badhuset.

Do svedanja!

Ibland upplever jag mig som tämligen påfrestande.

Det är när jag "tappar" saker.

När jag inte kan hålla liv i aktiviteter och intressen. Andra perioder går jag in i något i hundraåtti och gör det jätteintensivt och är helt inne i det ett tag.

Sen tappar jag det igen.

Det gäller det mesta.

Jag tränar i perioder, pluggar i perioder, pysslar i perioder. Cyklar, syr, yogar, broderar, skriver, läser, styrketränar, boxas, pluggar ryska, arkeologi, datorkunskap eller bygger hemsidor.

Allt i detta jobbiga "periodiska system".

Nu har jag satt igång med ryskan igen.

Det jobbigaste är inte att jobba hårt med något.

Det är att jag egentligen inte vill vara såhär.

Går det att ändra?

I så fall hur?